Strategier mot ungdomskriminalitet

Efter att ha arbetat många år som socialarbetare och entreprenör har det ofta blivit tydligt hur man på alla nivåer gör det man tror är lämpligt istället för att göra det som är nödvändigt. Det kan tyckas vara samma sak men att göra det som är lämpligt blir något där man tar hänsyn till hur jag som person, företag eller myndighet uppfattas av andra aktörer. Vi sitter fast i våra åsiktskostymer och vet att våra identitet bara tillåter vissa utvalda åsikter och värderingar.

Låt oss ta ungdomskriminalitet som exempel. Vi vet  att de flesta unga begår brott   någon gång. Därför har det skapats ett axiom där man säger att vi ska undvika att döma ungdomar till fängelse. Det är ju helt riktigt eftersom de flesta slutar begå brott.

För den lilla del av ungdomskriminella som fortsätter begå brott  borde en logisk slutsats vara att deras brottslighet inte kan vara viktigare än vanliga människors rätt att vistas i frihet utan att bli offer. Hur ser samhällets arsenal av insatser ut mot dessa ungdomskriminella ?

Jo vi bygger upp en illusion att socialtjänsten har metoder och medel att återföra dessa ungdomar till ett liv utan kriminalitet. Vi vänder oss till en stor forskarvärld som har ideer  om hur man ”hjälper” dessa destruktiva ungdomar. Tyvärr saknas en strategi för att låta dessa metoder göra nytta.Den bistra sanningen är att fler grovt kriminella ungdomar  borde omhändertas. Tyvärr gör skolans strukturlöshet att ett onödigt antal ungdomar faller utanför ramen. (låt mig återkomma till skolans problem i ett annat blogginlägg)

Det finns metoder s k påverkansprogram som visat positiva resultat men dessa hjälper bara om den unge är på plats och åtminstone är rimligt motiverad.

I Sverige har vi en ide där vi söker den lättaste insatsen först för ungdomar som blivit uppmärksammade av skola och socialtjänst. Det gör att den första insatsen från socialtjänsten blir öppenvård eller en familjehemsplacering. För de ungdomar som passar in dessa vårdformer är det utmärkt. För den mer avancerade kriminella ungdomen är det förödande att deras första möte med behandlingsinsatser inte är tillräckliga, att vuxenvärlden precis som i skolan visar sig vara svag och flyktig. Ofta bryter den unge vården och efter många placeringar och många byten av vårdalternativ har den unge fått klart för sig att vuxna ständigt sviker. Varför skulle han/hon vilja bli vuxen i en sådan impotent vuxenvärld när man istället kan bli någon i ett kriminellt gäng och ta genvägen i att skaffa sig status respekt och självbestämmande.

Ett samhälle som har fokus också på brottsoffer gör klart att kriminellas rätt aldrig kan gå före vanliga laglydiga samhällsmedborgares rätt till ordning oavsett om de är unga invandrare  fattiga eller rika.

Om vi på allvar vill minska kriminaliteten behöver vi omhänderta ungdomar som begår grova brott och arbeta med motivation att gå igenom behandling. För den grupp som inte vill gå igenom påverkansprogram och där man bedömer att det finns risker att släppa ut denne igen är vi tvungna att hålla den unge i en miljö där han/hon inte kan utsätta andra människor för fortsatt brottslighet. Dessa enheter handhas idag av SiS eller Statens institutionsstyrelse. Efter 21 års ålder kan kriminalvården ta över ansvaret.

Vi måste också se över vilka kontrollmöjligheter samhället har för den grupp vi släpper ut. Fotbojan skulle kunna vara ett utmärkt alternativ där vi har en möjlighet att hålla koll på var och när den unge är på olika platser. Det finns flera olika sätt att övervaka människor som man befarar skall låta sin destruktivitet gå ut över vanligt folk. Tyvärr är fantasilösheten monumental när det gäller att hitta strategier, lösningar  och åtgärder  mot  kriminalitet. Det borde vara en självklarhet att människor som suttit av ett längre fängelsestraff genomgår en period av vistelse efter fängelset  med fotboja och elektronisk övervakning mot att personen släppts ut efter halva eller efter tre fjärdedelar av tiden och således fått en straffrabatt.

Jag börjar tappa hoppet om ett samhälle som inte klarar att ha värderingar som frihet,  demokrati, medbestämmande,  jämlikhet och människans lika värde samtidigt som man aktivt försvarar dessa rättigheter och erkänner den komplexitet som ligger häri.